Sommar, glass och sol!

Det är helt galet faktiskt, hur snabbt det helt plötsligt var högsommar. Jag och sonen åkte ner till Varberg i söndags. Här blir vi i några veckor, Daniel kommer senare idag och gör oss sällskap. Min mamma är bortrest så vi passar katterna. Våra egna katter alltså, de har varit här nere några veckor medan vi gjort i ordning vår lägenhet så vi bestämde helt enkelt att spendera några veckor i Varberg i stället för att ta hem katterna igen. Skönast för dem och skönt för oss med att komma "bort" lite.

Så vi har roat oss några dagar med att jaga katter och ätit jordgubbar. Sånt som hör sommaren till när man är en liten 14 månaders bebis. Fast han är väl ingen bebis längre, barn säger man väl efter 1 år? Han springer omkring som en galning nu, fram och tillbaka, finns ingen stopp på den lille. Och jag får glatt springa efter, lättare sagt än gjort med lillebror i magen. Han växer så det knakar han med, jag ser på riktigt ut som om jag har svalt en ballong.
Hugo är glad ändå, även om mamma inte kan springa runt med honom. Han är så duktig på att roa sig själv. Vi plockade fram hans lilla gunghäst härom dagen med, det var roligt.
Kul att han älskade mitt lilla loppisfynd som jag prutade till mig för 50 kr förra sommaren och sen dess har den bara väntat i hans rum på att han ska bli tillräckligt stor.

 

Nä, här händer inte så mycket som ni kan "höra". Jag ska gå ut till köket och göra min vän Sandra lite sällskap. Frukost står på agendan, sen blir det blommor i håret och så drar vi till stranden!

 

Årets första bakluckeloppis

Varje år brukar vi åka några gånger på bakluckeloppis och sälja, min mamma och jag. Sen förra året är det min mamma och jag och den personen vi lyckas få med oss för att passa Hugo. Hans pappa? Inte så ofta för på sommaren jobbar han nämligen helg. Och ifall han inte jobbar en helg så åker vi inte på loppis för då vill vi umgås. I alla fall, vi hade med oss min pappa och han och Hugo roade sig kungligt bland tusentals besökare på bakluckeloppisen vid Slottsskogen. Jag och mamma hade också väldigt roligt såklart, träffade så många underbara människor och sålde en hel del saker. Pengar som går direkt till semesterkassan så tack alla som besökte och handlade från oss, ni räddade vår semester!

Ni underlättade också vår framtida flytt då jag sålde av en del större grejer med. Barstolar som jag försökt sälja så länge blev jag av med innan jag ens hann plocka ur dem ur bilsläpet. Jag var så lycklig när jag såg mannen promenera iväg med dem att jag var tvungen att ta en bild på honom

Och min lilla mamma då som står och plockar upp för fulla muggar. Jag sålde även min fina provdocka som jag gjorde om för några år sedan. Det var verkligen med sorg i hjärtat som jag såg den promenera iväg men de senaste året har den bara stått i förrådet. Och även om vi faktiskt letar efter hus så känner jag att den får det bättre med nya ägare. Så får jag plats att göra en ny sen. Men säg inget till min man om det för han är mest nöjd med att jag äntligen gjorde mig av med den.

Tiden går..

Sommaren är alltså här, de skojade alltså inte på tv. Jag har varit hemma några dagar från sjukhuset nu, håller fortfarande på att ta igen mig. Är trött och har svårt att äta. Får i mig ca en portion mat om dagen och det är ju inte hållbart i längden, har ju en liten plutt i magen som vill ha mat också men allt jag vill äta muffins. Bara hembakade också men jag vill inte baka dem själv. Så jävla jobbigt jag har eller hur?
Min pappa var här och hälsade på i söndags. Solen sken och jag åt som vanligt inget, min pappa som är ovanligt överbeskyddande över sin gravida dotter (var samma sak när jag väntade Hugo) packade in oss i bilen och körde oss till ikea av alla ställen. Men han hade rätt, fick lite frisk luft och en billig korv i magen. Hugo fick åka omkring i en kundvagn så han var nöjd och jag fick shoppa lite. Och vips, så mådde jag genast mycket bättre. Sen åkte vi och åt glass, första gången som Hugo fick smaka lite mjukglass, det var gott men han blev inte överdrivet imponerad, då gillade han korven på ikea bättre. Han åt en hel korv med bröd, lika mycket som jag orkar. Ett litet matvrak är vad han är.

Så ja, livet går framåt. I morgon går jag in i vecka 18, tiden bara flyger. Har inte riktigt fattat hur stor min mage har blivit. Skulle ta en bild på mina nya shorts igår och tro fan, där va den, magen. En stökig bild, vinterkläderna ligger nedpackade men längre så har de inte kommit. Så är det, allt tar sin lilla tid, här tar det bara längre tid...

Sommaren är här!

Det firade jag med två dygn på infektionsvården, instängd i ett rum, avskärmad från allt. Att jag visste att det blivit sommar var för att de sa så på nyheterna. Tvn på mitt rum hade 3 
Kanaler, 1an, 2an och 4an. Det fanns inte mycket att roa sig med.. Grejen är den att jag mådde lite dåligt och åkte in till akuten. Trode på allvar att jag skulle bli hemskickad med någon form av vätskeersättning, kräkningar + gravid i vecka 17, jag trodde ju det var något gravidrelaterat. Redan på akuten fick jag efter rum och de tog prov som de skyndade på, tydligen hade jag ondare än jag trode. Spännande att de kan se sånt, har ju hög smärttröskel så tycker alltid det är svårt när någon frågar hur ont jag har. Men de kan tydligen kolla det i blodet, spännande! 
Jahapp, ett prov senare fick jag dropp och kördes till infektionsavdelningen av personal iklädd skyddsdräkter. Domen var någotslags infektion i tarmen. 
Jag fick eget rum såklart, det var skönt tills jag upptäckte varför jag fått eget rum. Framåt natten blev det värre, ska inte gå in på detaljer men infektionen ville ut och det finns bara två vägar för den att komma ut. 
Så ja, där låg jag, utan några grejer med mig alls. Hade inte ens laddare till min mobiltelefon, var inte ett dugg beredd på att vara ifrån familjen i 2 hela dygn så det var jättejobbigt, både känslomässigt och kroppsligt. 
Kom hem igår och mår fortfarande inte riktigt bra men jag smittar inte så det är skönt att vara hemma! 

Vink-vink

Nu blir det ännu mer gravidbloggande, kom ju på att jag har en liten bild på Hugos syskon som jag inte har visat.

Där ligger det lilla livet och vinkar glatt ut till oss andra. Fick bilder på hela bebisen med men tycker denna är så söt där den ligger och vinkar.  Bilden är tagen i vecka 13 då vi gjorde ett kub-test. Här i Göteborg erbjuds man kub-test om man är över 35 år men vi valde att betsla för ett test. Det gjorde vi för Hugos skull, han är så liten att det skulle kännas fel och orättvist mot honom att sätta ett barn med extra behov till världen. Så sa vi i alla fall men frågan är om vi ens skulle kunna ta beslutet att ta bort ett barn.. I vilket fall som helst så fick vi mycket positiva resultat på testet så vi slipper fundera över det.  Nu är det bara att vänta och vänta och vänta, känns som en evighet till hösten.  

Om några veckor är det rutinultraljud dock, 

Min nya gravidblogg... Eller gamla..

Det kommer bli ganska mycket gravidsnack och bebisar i min blogg ett tag har jag en känsla av. Det är liksom det enda som får plats i mitt huvud. Varje dag vaknar jag med Hugos leende mitt emot mig. Han sover hela natten i sin egen säng och när han vaknar ligger han och jollrar lite för sig själv och så fort han märker att jag är vaken sträcker han ut sin lilla hand för att dra mig i näsan. Vet inte varför han ska hålla på att dra mig i näsan, antar att det har något med trygghet att göra, att röra mitt ansikte, näsan råkar bara vara där först. Sen är det jag och Hugo hel dagen tills han som ar på kvällen. Det brukar vara allt mellan 19.00 - 21.30. Han har inga fasta sovtider utan ibland kan han sova 3 timmar på dagen och så vill han vara vaken längre på kvällen. Vi lägger honom när han är trött helt enkelt och vi har mer eller mindre aldrig några svår läggningar. Han äter lite välling, snurrar runt i sängen, spottar ut nappen och somnar. Det fungerar för oss och så länge det fungerar kommer vi fortsätta med det helt enkelt. 

Antar att våra sovrutiner kommer ändras ganska dramatiskt när bebisen i magen kommer ut. Vi får väl se vad det är för någon och vad den lilla människan vill.  Sitter och kollar på hur vi ska göra med sovmöjligheterna. I början kommer bebisen sova i ett babynest mellan mig och maken. Hugo sov mellan oss i ca 2 månader sen sov han i sin egen säng. Problemet är bara att vi har inte plats med två spjälsängar i vårt sovrum.  Funderar på en såndär säng som sitter fast på vår säng, satt och googlade lite och hittade dessa fantastiska skapelserna.  Om man har ca 20 000kr över kan man ju lägga dem på dessa vaggorna. Har man i stället som vi, en budget på typ 200kr så är det blocket som gäller.  

Letar förbrilt efter en snygg syskonvagn med men det är en helt annan historia.

 Bjuder  en lite Hugo bild med, att sitta i bumbostol var ett litet äventyr det med..

Den lilla familjen.

Det är många som har läst mitt inlägg om sekondär barnlöshet. Och några kanske har märkt att det varit lite ovanligt tyst på bloggen det senaste. Jag har inte ens haft tid på att klaga på att jag inte har tid på att blogga. Har inte ens tid att klaga.
I alla fall, jag hann knappt publicera inlägget om sekondär barnlöshet innan vi fick det här fina beskedet här hemma. Lite chockade, mycket glada.
Vecka 12 har vi hunnit till och vi börjar kunna slappna av tillräckligt för att kunna gå ut med nyheten. Vi har sett en liten sprattlande bebis på ultraljud så den finns där, gror inuti mig och gör mig väldigt, väldigt illamående och trött. Kan inte minnas att jag mådde så här dåligt när jag väntade Hugo men då kunde jag ju bara ligga och slappa mest hela tiden. Nu har jag ju lilla Hugo att ta hand om med. En liten vilding som håller på att lära sig krypa och försöker ställa sig upp med olika resultat.

Så vi slapp vänta på Hugos lilla syskon allt för länge, alla år av barnlöshet börjar kännas långt borta nu. Det tog oss några år längre än vi hade tänkt men äntligen börjar vi likna en liten familj.

9 månader utanför!

Japp, det är just vad han har varit. Vår lilla buse. Just nu går han omkring i gåstolen och skjuter babygymmet framför sig, det är himlans kul. Han kan hålla på så i flera timmar, skjuta det framför sig, dra det efter sig eller slänga det hit och dit.
Detta när han inte river ner dukar och kuddar och allt annat han kommer åt. Idag höll han på att få en brödrost i huvudet. Man barnsäkrar här och man barnsäkrar där men det är ju alltid något man missar. Har plockat, rensat och flyttat undan allt jag kunde tänka mig att han skulle komma åt men missade ändå en jäklans liten nyckel i linneskåpet. Den lyckades han pilla ur och började gnaga på.
Var eviga dag hittar han något som man har missat, det är som om han har någonslags radar som letar upp allt han inte får ha..

Tiden går så fort. Man hänger inte riktigt med i svängarna. Känns som igår han lades på mitt bröst av barnmorskan som "fångade" honom när han föddes. Han tittade upp på mig med pigga och nyfikna ögon. Undrar vad han tänkte då..

Jag vet att allt jag tänkte var att det var just det ögonblicket jag väntat på i hela mitt liv. Det är därför jag finns, för att han ska kunna finnas!

Nu är det oroväckande tyst i hallen, får springa ut och se vad för bus han hittar på nu!

Det här med ofrivillig syskonlöshet.

När jag berättar för någon om att vi har varit ofrivilligt barnlösa känns det nästan som om folk tror att jag ljuger. Att jag är dum i huvudet som fortfarande klassar oss in i den kategorin nu när vi har Hugo. Som om alla de år vi kämpade för ett positivt graviditetstest bara försvinner så fort man får barn. Alla månader av besvikelse och sorg, alla negativa graviditetstest och alla tidiga missfall (4 stycken, allt från vecka 4 till vecka 8, varenda en gjorde lika ont). Allt det där finns fortfarande med en och har format våra liv till den familjen vi är idag.
 Jag har aldrig gått in djupare på det här i bloggen men ni som följer mig vet att vi kämpade i 5 år innan lilla Hugo äntligen gjorde oss sällskap. Men jag har vetat sen jag var 14 att jag förmodligen aldrig kommer kunna bli gravid på naturlig väg eftersom jag har inaktiva äggledare. Inget fel på livmodern eller så, jag har bara inga ägg och således inte heller någon mens. Under mina tonår gjorde jag många undersökningar och undersökningsoperationer, åt olika piller för att stimulera fram mensen   Men inget fungerade värst bra. Jag fann tillslut ro i tanken att adoptera i framtiden.
När jag träffade min man så kände jag kanske på mig att det var han jag skulle spendera resten av livet med för detta var det första jag berättade för honom innan jag lät vårt förhållande bli seriöst. Vi bestämde oss för att inte skydda oss, vi var redo båda två för att bli föräldrar och hände det så hände det.
Några år senare hade det fortfarande inte hänt.
Vi var 25 år när vi kontaktade fertilitetskliniken och hamnade i den snurran. Tester, spolningar, hormoner, allt möjligt som inte fungerade. Många år av förhoppningar och förtvivlan innan vi på naturlig väg fick vår lilla Hugo.

När vi trodde att allt var över insåg vi att detta bara var början. När Hugo bara var 2 månader gammal insåg vi att vi ville ha en stor familj och på min mans bevåg började vi syskonverkstaden direkt!
Det var nu vi insåg det här med att även om vi har Hugo, vårt lilla mirakel. Han som betyder allt för oss, så är vi fortfarande ofrivilligt barnlösa.
Det dröjde inte länge innan vi mirakulöst hade ett plus på stickan, vi kunde knappt tro att det var sant. Lagom till Hugo skulle fylla 1 år skulle han bli storebror! Det kändes nästan för bra för att vara sant och så var det.
Lyckan var totalt men kort och några veckor senare kom blödningen.
Det var svårt att sörja, när jag satt i soffan bredvid en bubblande glad Hugo. Klockan var 6 på morgonen och i handen höll jag ett digitalt graviditetstest, Jag kunde knappt andas när jag satt där och stirrade på dem blinkande symbolen som indikerade att testet hade fungerat. Sen blinkade det till - ej gravid.  Hugos lilla syskon var borta.

Det blir inte mycket till sorjeperiod när man har en liten bebis. Jag grät en skvätt men när jag såg Hugos bekymrade ansiktsuttryck försökte jag vara glad, för hans skull.
Men det är svårt, helt plötsligt sörjde jag inte bara för mig själv och min man utanför Hugos skull med. Det var inte bara jag som förlorade något, Hugo hade förlorat sitt framtida syskon.

Något kändes fel, efter blödningen fick jag aldrig någon ägglossning eller mens. Jag kontaktade min fertilitetsklinik igen och fick en tid för undersökning. Mina farhågor besannades, mina äggstockar hade slutat fungera igen. Samma dom som jag fick under mitt första besök där, det kändes som om jag hade rest tillbaka i tiden.  Jag väntade på att få höra "men ni har ju Hugo" men min gynekolog har varit med länge så han såg med en gång vilken sorg det var för mig.
På spårvagnen på väg hem sköljdes allt över mig igen, alla dessa år av kämpan, negativa graviditetstest, hormonbehandlingar, hoppet.... Förtvivlan..

Varför jag skriver det här, om sekondär barnlöshet som det egentligen är. Är för att jag vet att vi inte är ensamma där ute. Hugo är inte det enda barnet som väntar på sin lillasyster eller lillebror.
Däremot så tror jag alla som lider av sekondär barnlöshet känner samma sak och det är att omgivningen inte förstår sorgen, i vissa fall inte ens tillåter oss att sörja.
Ja, vi har Hugo. Han är hela vårt liv, vi har kämpat för honom.
För hans leende och skratt, för hans tårar gråt. För hans tand som håller oss vakna på natten och för hans lilla virvel mitt i hårfästet.
Nu finns han här, vårt barn, vår skatt men det betyder inte för en sekund att sorgen efter hans syskon inte finns.
Hans syskon som skulle ha samma leende och skratt och kanske till och med samma lilla virvel i hårfästet..

Ljuvliga Pinuppor

Ja, som ni märker är det fortfarande vinter-torka i bloggen. Jag lever mitt liv på facebook i stället och där har jag ställt till med grejer ska ni veta. Eller ja, ställt till och ställt till. Jag startade en sida som heter Ljuvliga Pinuppor, tanken är att göra en pinupp-kalender med kurviga kvinnor och försöka skrapa ihop en liten slant till välgörenhet.
Jag drog med mig några vänner i projektet och så startade vi sidan lite på skoj. Men oj vilken resons vi fick! Många som gillar sidan och tjejer som mailar oss och vill ställa upp som modeller eller bara berätta att de gillar oss och det vi gör!
Eftersom vi gör det för välgörenhet så söker vi sponsorer med och vi har redan fått vår första sponsor. Helt galet! Och då har vi knappt börjat än!

Idag hade jag och Jana, som är vår söta fotograf, en liten provfotografering. Jag ville ha godis och färg och det fick jag! Bjuder på en bild som vi tog när min make gick på toaletten och stackars Hugo blev förvisad till sin tokiga mamma. Han är van, stackarn.

Gå in på facebook och gilla oss NU! Vi behöver all hjälp vi kan få för att sprida vårt budskap, att man inte behöver vara ideal smal eller snygg för att våga, vilja och kunna trivas med sin kropp, preci som man är!

https://www.facebook.com/ljuvligapinuppor

Kattskatt

Hemma hos oss är det kaos, precis som vanlig med andra ord. Jag rensar och rensar, plockar, städar diskar och putsar men hur mycket jag än försöker så är här alltid kaos. Det är nog bara att inse att det alltid kommer råda ständig röra hos oss.
Har lyckats städa bort lite prydnadssaker som var i "Hugo-höjd" i alla fall, alltid nåt. Däremot växer hans armar snabbare än jag hinner möblera sakerna här hemma så det är ju alltid något som behövs städas undan. Dessutom är ju allt en leksak i ögonen på ett 8 månaders litet monster. Han röjer runt här hemma med mina kläder, tidningar och allt annat han kommer åt. Sen tjuter han av glädje och viftar runt på sitt byte.

När jag var och hälsade på mina vänner i Kungsbacka fick jag en försenad 30 års present. Dessa fina katter som de hade fyndat på second hand. Älskar dem! Och det är så himla kul att få presenter som är köpta på second hand med.
Nu ska jag bara hitta en säker plats i hemmet för dessa sötnosar med, lättare sagt än gjort.

Stoltaste mamman i stan!

Hugo fyller 8 månader om ca 1 vecka. Hela dagarna är fulla av ljud från honom. Den senaste av hans favoritljud har varit "mamamamamama". Jag har tolkat det som joller och ljud bara, han har aldrig liksom sagt det till mig eller så, bara rent allmänt härjat omkring och provat nya ljud.
I morse gjorde han det igen, han satt i sin stol i köket medan jag gjorde frukost. Nu tittade han på mig och sa "mamamamamamama". Jag frågade honom, "är det mamma du säger?" Men då blev han tyst.

Dagen spenderade vi hos våra vänner i Kungsbacka. Deras dotter är strax över året. Det som hon säger mest är "mjau", hon tror att hon är en katt. "Kan du säga mamma?" Pluffs - ut med nappen, "Mjau!"
Barn är allt bra roliga.

Väl hemma igen så var Hugo allt bra trött. Efter att ha lekt hela dagen, åkt tåg och ätit korv för första gången så trodde jag han skulle somna direkt när vi kom hem. Men nej, efter lite mat fick han ny energi och gjorde några varv med gåstolen.
Sen ställde han sig mitt på golvet och tryckte allt vad han orkade. Han blev helt röd i ansiktet och så världens brak i blöjan.
Han fick en helt uppgiven syn och snyftade fram "Mamma!"

2014 och så..

2014 är här, känns som ett konstigt år. Vi har inte alls längtat efter 2014 på samma sätt som vi längtade till 2013. Men ändå är det nya året här.
Hugo bryr sig inte så mycket. För honom är varje dag lika härlig. Äta, skita, sova, leka. Dag ut och dag in, vad härligt det är att vara bebis, utan några som helst bekymmer i världen. Fast nu ljuger jag nog, Hugo har börjat krypa nu, men han är inte så duktig på att krypa framåt. Bakåt däremot går det i en rasande fart så det händer lite då och då att jag får dra fram honom under soffan.
Katterna fattar ingenting, va i helskotta, ska han börja röra på sig och skit med? De som precis hade vant sig vid att han alltid fanns där, nu ska man helt plötsligt behöva gömma sig för det gapande eländet med.. Fast Börje längtar nog lite i smyg. Han älskar att leka med barn.
Vi har gjort i ordning Hugos rum till katterna nu så de har en liten bebisfri oas att dra sig undan till när de känner för det. Fast de är så sociala så där inne hänger de nästan aldrig ändå.
Kanske lika bra för snart börjar han väl gå och då kommer de inte få ha det rummet i fred. Det är typ världens mysigaste barnrum så förhoppningsvis kommer Hugo älska att leka där inne.

Jul på Liseberg

I år har jag varit på jul på Liseberg säkert 5 gånger. Det är liksom som att komma in i en annan värld full av julglädje. Lyckas man också pricka in de dagar som det inte är överfullt är det riktigt mysigt.
Idag åkte jag dit själv tillsammans med Hugo, bara för att komma ut lite. Vi tittade på djuren och isshowen och så spelade vi lite. Passade på att prova kameran lite också, är helt sjukt vad fina bilder det det blir. Kan inte fatta att jag nöjde mig med suddiga mobilkamera bilder innan när man kan ta så här vackra bilder:

30 år + en dag.

Helt galet vad gammal jag är men det känns helt okej ändå. Har aldrig haft någon större åldersnoja, ser fram emot att bli gammal, se Hugo växa upp, få barnbarn och sitta på en gungstol på verandan med Daniel.

Vi firade lite lätt bara. Lite fika hemma hos oss, mer än så orkade varken jag, maken eller Hugo. Hade inte önskat mig något speciellt i födelsedagspresent men har i smyg sparat undan några hundralappar då och då för att kunna köpa en systemkamera. Och med de extra hundralapparna jag fick i födelsedagspresent av min fina familj kunde jag äntligen köpa mig min första systemkamera.
Tog med mig kameran på promenad för att lära känna den lite och än så länge älskar jag den!

Nu önskar jag mig en ny sladd till min dator så jag slipper blogga med ipaden. Lyckades i alla fall få in en bild jag tagit med den nya kameran och jag TROR att jag får med 2 bilder på kameran med. Lika bra att publicera inlägget och se..

Nu peppar vi inför nyår!!

God Jul!

Här kommer en liten snabb julhälsing från oss. Maten är äten, klapparna utdelade och glöggen värmd.
Vi firar jul i Eskilstuna i år och blir här nårgra dagar. Åker hem lagom till min födelsedag. "The Big 3-0" i år, helt galet. Känner mig verkligen inte som trettio, vilken klysha va. Nä, ska försöka att inte säga så igen. Något jag verkligen inte ska säga är "man är inte äldre än man gör sig" och  något annat jag ska låta bli att säga är "jaha, då fyller man 20år"..

Nä, jag ska åldras med stil, så det så.

Hugo är övertrött och vägrar sova. just nu sitter han och skrattar och gråter om vartannat med familjen. Tur för honom att han är söt.
Jag ska ta en julkola och leka lite med honom så kanske han ger med sig snart.

God jul på er alla!

 

Grytlapps-katt

Bara 13 dagar kvar till jul. Helt galet, tiden bara springer iväg.
Tid ja, jag har ingen. Ingen tid, ingen ork.. Eller jo, ork har jag men inte till att blogga. Jag bjuder på en grytlapp jag gjorde i stället.

Det lackar mot jul!

Bara 2 veckor kvar nu. Tiden fram tills dess spenderas med att koka knäck, dricka glögg och julpyssla. Och ute ringlar snön ner, det kunde inte bli bättre.
I helgen var vi med några vänner på "Jul på liseberg". Vi tänkte börja besöket med att äta något men det var helt sjukt mycket folk så det gick knappt att ta sig fram. På varje resturang var det kö långt ut i kylan men till sist lyckades vi få bord till ett av julborden.
Så vi satt inne och myste i 2 timmar och när vi kom ut var det inte lika mycket folk längre så vi kunde i alla fall ta oss fram.
Hugo tyckte också det var väldigt kul. Han är så nyfiken och framåt så han får nya polare vartän vi går. Och när vi satt på julbordet satt han i sin barnstol och bubblade och skrattade. Så himla skönt att han nästan alltid är på bra humör när vi är ute.

Ialla fall, jul är kul och jag tänkte visa en rolig grej jag kom på. Vet inte om jag är först med idén men jag kom på det när jag höll på att pyssla en sån där julkula jag bloggade om sist. Köpte nämligen ett gäng billiga vinglas på ikea för att göra ljuslyktor av, kombinerade de båda idérna och vips så hade jag det här:

 

Alltså, det blir ju inte mycket pilligare än så här med slutresultatet blir så sött så man nästan smäller av. Det blir mycket lim på fingrarna och en hel del svordommar när man ska in med sakerna i glaset och upptäcker att de inte får plats ordentligt.

Alla julklappar är i alla fall klara, det är skönt. Man har ju liksom inte samma tid, ork eller "plats" att ta sig runt i affärer och jaga julklappar i år. Den ende vi inte har köpt något till är Hugo. Något litet ska vi såklart köpa, det är juhans första jul och allt. Men vi antar att han kommer bli ordentligt bortskämd av mor och farföräldrar så vi köper bara en liten grej.

Men vad ska man köpa?