säg hej till Oliver!

Han är här nu, vår lilla lillebror. Han är liten, föddes en dag innan beräknad födelse men vägde nästan exakt lika lite som sin storebror som föddes för tidigt. Jag får helt enkelt små barn, bra att veta ifall den skulle bli några fler. 4 stycken vill jag ha men efter denna förlossningen blev jag lite avskräckt. Mycket gick fel och jag fick ligga inlagd i en vecka P.g.a av sviterna efter förlossningen. Men lillebror mådde bra hela tiden och det är det som räknas. Så är det, den sekunden som man blir mamma kommer man själv alltid i andra hand. I detta fall blir det väl i tredje hand nu, för att mina små killars skull kan jag genomlida precis vad som helst!
Så vi får se. När Hugo föddes var jag redo för syskon redan dagen efter. Nu är lillebror snart 3 veckor gammal och tankarna på fler barn känns långt borta. Kan ha lite att göra med att vi faktiskt har två blöjbarn, Hugo är ju bara 17 månader snart. Det är full rulle hela dagen lång. När den ena ska ha mat så ska den andra byta blöja och när den andra ska ha mat så vill den ena sova. Lugna stunder existerar inte längre men det gör inte så mycket för jag får spendera varenda kaotisk sekund med mina underbara barn!

Lillebror Oliver, född 8 oktober 2014.  47 cm lång och 2975g tung.

Storebror är väldigt snäll mot sin lillebror och ska hela tiden vara med. Att byta blöja är kul för då får man torka någon annans lilla snopp. Han som precis lärt sig torka sig själv! 

Fick som sagt ligga inne en vecka efter förlossningen. Något besök på rummet fick man inte ha men den snälla personalen sa "regler är till för att brytas" och jag fick spendera några helt underbara timmar med familjen i fred på mitt rum. Jag var nämligen helt sängliggande så att ta mig till det såkallade besöksrummet var väldigt jobbigt och när jag väl kom dit kunde jag bara vara social i några minuter. Personalen blev helt tokig på mig de första dagarna men jag var verkligen tvungen att träffa Hugo! Förmodligen därför de smugglade in min familj till mig, så de skulle slippa slita sitt hår över att jag kravlade mig ut till besöksrummet. 

Men jag hade väldigt fint sällskap på sjukhuset med. Fick dela säng med denna lilla goding. Han är så nyfiken och snäll. Vi låg där och tittade på varandra och lite då och då kom den snälla personalen och hjälpt mig byta blöja och ge honom mat. Ibland tog de med honom på en liten promenad med så jag skulle få sova lite. Fast de hade inte behövt, han är så nöjd och glad. Tror de bara gillade honom lite extra mycket, jag förstår dem för han är helt underbar! 

Jag tror Hugo tycker det med faktiskt även om han kanske inte förstår så mycket. Han kommer inte minnas att det någonsin fanns en tid innan lillebror. De är redan bästa vänner. Så fort Oliver gråter (de då stunder han gör det) så kommer Hugo springandes och ska klappa honom på huvudet eller rumpan. Och Oliver ligger jämt och spanar och lyssnar efter Hugo, för han är redan det allra bästa som finns! 

Den luriga sensommaren

Det är fortfarande sommarvärme på dagen men så fort kvällningen kommer så känner man att höstkylan är på väg. Det är inte därför jag är dålig på att uppdatera bloggen dock utan det är för att jag är upptagen med att var höggravid med allt vad det innebär. Ömma höfter, näsblod, ingen kondition, svullen, hungrig, illamående. Listan kan bli lång så jag avslutar med det värsta, trött men ändå sömnlös. Hur man än vrider och vänder på sig så går det inte att sova! 

I natt hade sonen en hel natt i sin egen säng. Han vaknade inte en enda gång, himmelriket eller hur? Förmodligen om jag själv inte hade vaknat varje gång jag försökt vända mig. 

Tycker ni jag klagar mycket så kan jag meddela att jag är inne på min 18 graviditetsmånad på 2 år. Fast det är egentligen mer eftersom vi förra året råkade ut för ett missfall dessutom. Jag kan knappt inte minnas hur det var att inte va gravid. 

Längtar så efter att Lillebror ska komma ut så jag kan få tillbaka min vanlig kropp igen. Kunna böja mig ner, ta på mig skorna ordentligt, resa mig upp från soffan utan att gå sönder, äta vad jag vill och kanske sova en stund. Det sistnämnda vet jag att det kanske är lite optimistiskt tänkt av mig med två små men man kan ju drömma lite! 

Så, 4 veckor kvar nu. Har vi allt klart? Nä, inte ett dugg. Så sent som i helgen så hämtade vi hem lillebrors säng. Någon syskonvagn har vi inte heller köpt än. Blöjor, nappar o.s.v. Ingenting är gjort. Har köpt lite kläder till honom bara eftersom vi inte hade så mycket små kläder till Hugo. Eller ja, inte tillräckligt i alla fall. Alla sa att man  inte behövde mycket i de minsta storlekarna men så kom Hugo en vecka tidigt och var dessutom liten. 

I allafall, jag borde ha panik men jag har inte sovit på flera veckor känns det som så jag orkar inte. 

En vagn köpte jag dock på loppis för en billig peng. En gammal brio från 1990. Behöver vi den? Troligen inte men jag ville ha den och den va för fin och alldeles för billig för mig att säga nej till. Hugo fick rulla en sväng i den, han godkände den. Morfar tyckte mest jag va onödig eftersom jag precis sålt min andra retrovagn. 

Ljuvliga sommar och pinuppor!

Visst är det inte bara jag som har fått solsting och värmeslag? Vaknar varje morgon i en pöl med svett men en dusch hjälper föga, 5 minuter senare är man lika svettig igen.
Men man ska inte klaga på värmen, det är underbart att ha en solig sommar men jag har lyckats med bedriften att bli ordentligt jävla höggravid utan att fatta det själv och de senaste dagarna har fått min kropp att säga i från.

Det har såklart varit värt det. Vi har nämligen haft syling och fotografering för vårt kalender-projekt "Ljuvliga Pinuppor" - gå in och gilla oss på facebook nu!

Under 4 dagar strömmade det massa snyggingar hem till oss för att bli stylade inför fotograferingen. Värmen ställde till det en hel del men i slutendan blev varenda fotografering väldigt lyckat och vi hade väldigt kul under tiden samtidigt som vi lärde känna en hel bunt med nya vänner!

Jag bjuder på några bilder från dagarna, fler bilder finns på Instagran under #ljuvligapinuppor

 

Söta Frida kom över med sin lilla dotter och hjälpte oss med stylingen. Våra små bustroll härjade omkring tillsammans hela dagen, trevligt med lite underhållning med. Faktiskt aldrig varit med om att Hugo lekt så bra med ett annat barn tidigare så det var supermysigt att se. 

Min syster Emma fick också vara med i kalendern!

 Pinuppiga ben!

Och så vi såklart, Anki, Jag och Therese. Det är alltså jag och Therese som håller i styrspakarna med hjälp av min fotograf-vän Jana!


Ja, och så lite gravidbloggande också. Gick i dagarna in i vecka 30, va! Kan ni fatta? Det är bara 10 veckor kvar nu tills Lillebror ska komma. Helt galet, såg mig i spegeln och fatta inggeting.

När hände den här magen liksom? Är ju nästan likastor som jg var dagen då Hugo föddes.
Och alla krämpor? Kan för mitt liv inte minnas att det var så här jobbigt förra gången. Är det värmen? Eller är det för att det är andra barnet? Har ju faktiskt varit sjuk ganska så mycket denna gången. Men nu hoppas jag att jag kan hålla mig frisk resten av graviditeten. Ska ta det lugnt och umgås så mycket som möjligt med Hugo innan Lillebror kommer.

Sommar, glass och sol!

Det är helt galet faktiskt, hur snabbt det helt plötsligt var högsommar. Jag och sonen åkte ner till Varberg i söndags. Här blir vi i några veckor, Daniel kommer senare idag och gör oss sällskap. Min mamma är bortrest så vi passar katterna. Våra egna katter alltså, de har varit här nere några veckor medan vi gjort i ordning vår lägenhet så vi bestämde helt enkelt att spendera några veckor i Varberg i stället för att ta hem katterna igen. Skönast för dem och skönt för oss med att komma "bort" lite.

Så vi har roat oss några dagar med att jaga katter och ätit jordgubbar. Sånt som hör sommaren till när man är en liten 14 månaders bebis. Fast han är väl ingen bebis längre, barn säger man väl efter 1 år? Han springer omkring som en galning nu, fram och tillbaka, finns ingen stopp på den lille. Och jag får glatt springa efter, lättare sagt än gjort med lillebror i magen. Han växer så det knakar han med, jag ser på riktigt ut som om jag har svalt en ballong.
Hugo är glad ändå, även om mamma inte kan springa runt med honom. Han är så duktig på att roa sig själv. Vi plockade fram hans lilla gunghäst härom dagen med, det var roligt.
Kul att han älskade mitt lilla loppisfynd som jag prutade till mig för 50 kr förra sommaren och sen dess har den bara väntat i hans rum på att han ska bli tillräckligt stor.

 

Nä, här händer inte så mycket som ni kan "höra". Jag ska gå ut till köket och göra min vän Sandra lite sällskap. Frukost står på agendan, sen blir det blommor i håret och så drar vi till stranden!

 

Årets första bakluckeloppis

Varje år brukar vi åka några gånger på bakluckeloppis och sälja, min mamma och jag. Sen förra året är det min mamma och jag och den personen vi lyckas få med oss för att passa Hugo. Hans pappa? Inte så ofta för på sommaren jobbar han nämligen helg. Och ifall han inte jobbar en helg så åker vi inte på loppis för då vill vi umgås. I alla fall, vi hade med oss min pappa och han och Hugo roade sig kungligt bland tusentals besökare på bakluckeloppisen vid Slottsskogen. Jag och mamma hade också väldigt roligt såklart, träffade så många underbara människor och sålde en hel del saker. Pengar som går direkt till semesterkassan så tack alla som besökte och handlade från oss, ni räddade vår semester!

Ni underlättade också vår framtida flytt då jag sålde av en del större grejer med. Barstolar som jag försökt sälja så länge blev jag av med innan jag ens hann plocka ur dem ur bilsläpet. Jag var så lycklig när jag såg mannen promenera iväg med dem att jag var tvungen att ta en bild på honom

Och min lilla mamma då som står och plockar upp för fulla muggar. Jag sålde även min fina provdocka som jag gjorde om för några år sedan. Det var verkligen med sorg i hjärtat som jag såg den promenera iväg men de senaste året har den bara stått i förrådet. Och även om vi faktiskt letar efter hus så känner jag att den får det bättre med nya ägare. Så får jag plats att göra en ny sen. Men säg inget till min man om det för han är mest nöjd med att jag äntligen gjorde mig av med den.

Tiden går..

Sommaren är alltså här, de skojade alltså inte på tv. Jag har varit hemma några dagar från sjukhuset nu, håller fortfarande på att ta igen mig. Är trött och har svårt att äta. Får i mig ca en portion mat om dagen och det är ju inte hållbart i längden, har ju en liten plutt i magen som vill ha mat också men allt jag vill äta muffins. Bara hembakade också men jag vill inte baka dem själv. Så jävla jobbigt jag har eller hur?
Min pappa var här och hälsade på i söndags. Solen sken och jag åt som vanligt inget, min pappa som är ovanligt överbeskyddande över sin gravida dotter (var samma sak när jag väntade Hugo) packade in oss i bilen och körde oss till ikea av alla ställen. Men han hade rätt, fick lite frisk luft och en billig korv i magen. Hugo fick åka omkring i en kundvagn så han var nöjd och jag fick shoppa lite. Och vips, så mådde jag genast mycket bättre. Sen åkte vi och åt glass, första gången som Hugo fick smaka lite mjukglass, det var gott men han blev inte överdrivet imponerad, då gillade han korven på ikea bättre. Han åt en hel korv med bröd, lika mycket som jag orkar. Ett litet matvrak är vad han är.

Så ja, livet går framåt. I morgon går jag in i vecka 18, tiden bara flyger. Har inte riktigt fattat hur stor min mage har blivit. Skulle ta en bild på mina nya shorts igår och tro fan, där va den, magen. En stökig bild, vinterkläderna ligger nedpackade men längre så har de inte kommit. Så är det, allt tar sin lilla tid, här tar det bara längre tid...

Sommaren är här!

Det firade jag med två dygn på infektionsvården, instängd i ett rum, avskärmad från allt. Att jag visste att det blivit sommar var för att de sa så på nyheterna. Tvn på mitt rum hade 3 
Kanaler, 1an, 2an och 4an. Det fanns inte mycket att roa sig med.. Grejen är den att jag mådde lite dåligt och åkte in till akuten. Trode på allvar att jag skulle bli hemskickad med någon form av vätskeersättning, kräkningar + gravid i vecka 17, jag trodde ju det var något gravidrelaterat. Redan på akuten fick jag efter rum och de tog prov som de skyndade på, tydligen hade jag ondare än jag trode. Spännande att de kan se sånt, har ju hög smärttröskel så tycker alltid det är svårt när någon frågar hur ont jag har. Men de kan tydligen kolla det i blodet, spännande! 
Jahapp, ett prov senare fick jag dropp och kördes till infektionsavdelningen av personal iklädd skyddsdräkter. Domen var någotslags infektion i tarmen. 
Jag fick eget rum såklart, det var skönt tills jag upptäckte varför jag fått eget rum. Framåt natten blev det värre, ska inte gå in på detaljer men infektionen ville ut och det finns bara två vägar för den att komma ut. 
Så ja, där låg jag, utan några grejer med mig alls. Hade inte ens laddare till min mobiltelefon, var inte ett dugg beredd på att vara ifrån familjen i 2 hela dygn så det var jättejobbigt, både känslomässigt och kroppsligt. 
Kom hem igår och mår fortfarande inte riktigt bra men jag smittar inte så det är skönt att vara hemma! 

Vink-vink

Nu blir det ännu mer gravidbloggande, kom ju på att jag har en liten bild på Hugos syskon som jag inte har visat.

Där ligger det lilla livet och vinkar glatt ut till oss andra. Fick bilder på hela bebisen med men tycker denna är så söt där den ligger och vinkar.  Bilden är tagen i vecka 13 då vi gjorde ett kub-test. Här i Göteborg erbjuds man kub-test om man är över 35 år men vi valde att betsla för ett test. Det gjorde vi för Hugos skull, han är så liten att det skulle kännas fel och orättvist mot honom att sätta ett barn med extra behov till världen. Så sa vi i alla fall men frågan är om vi ens skulle kunna ta beslutet att ta bort ett barn.. I vilket fall som helst så fick vi mycket positiva resultat på testet så vi slipper fundera över det.  Nu är det bara att vänta och vänta och vänta, känns som en evighet till hösten.  

Om några veckor är det rutinultraljud dock, 

Min nya gravidblogg... Eller gamla..

Det kommer bli ganska mycket gravidsnack och bebisar i min blogg ett tag har jag en känsla av. Det är liksom det enda som får plats i mitt huvud. Varje dag vaknar jag med Hugos leende mitt emot mig. Han sover hela natten i sin egen säng och när han vaknar ligger han och jollrar lite för sig själv och så fort han märker att jag är vaken sträcker han ut sin lilla hand för att dra mig i näsan. Vet inte varför han ska hålla på att dra mig i näsan, antar att det har något med trygghet att göra, att röra mitt ansikte, näsan råkar bara vara där först. Sen är det jag och Hugo hel dagen tills han som ar på kvällen. Det brukar vara allt mellan 19.00 - 21.30. Han har inga fasta sovtider utan ibland kan han sova 3 timmar på dagen och så vill han vara vaken längre på kvällen. Vi lägger honom när han är trött helt enkelt och vi har mer eller mindre aldrig några svår läggningar. Han äter lite välling, snurrar runt i sängen, spottar ut nappen och somnar. Det fungerar för oss och så länge det fungerar kommer vi fortsätta med det helt enkelt. 

Antar att våra sovrutiner kommer ändras ganska dramatiskt när bebisen i magen kommer ut. Vi får väl se vad det är för någon och vad den lilla människan vill.  Sitter och kollar på hur vi ska göra med sovmöjligheterna. I början kommer bebisen sova i ett babynest mellan mig och maken. Hugo sov mellan oss i ca 2 månader sen sov han i sin egen säng. Problemet är bara att vi har inte plats med två spjälsängar i vårt sovrum.  Funderar på en såndär säng som sitter fast på vår säng, satt och googlade lite och hittade dessa fantastiska skapelserna.  Om man har ca 20 000kr över kan man ju lägga dem på dessa vaggorna. Har man i stället som vi, en budget på typ 200kr så är det blocket som gäller.  

Letar förbrilt efter en snygg syskonvagn med men det är en helt annan historia.

 Bjuder  en lite Hugo bild med, att sitta i bumbostol var ett litet äventyr det med..

Den lilla familjen.

Det är många som har läst mitt inlägg om sekondär barnlöshet. Och några kanske har märkt att det varit lite ovanligt tyst på bloggen det senaste. Jag har inte ens haft tid på att klaga på att jag inte har tid på att blogga. Har inte ens tid att klaga.
I alla fall, jag hann knappt publicera inlägget om sekondär barnlöshet innan vi fick det här fina beskedet här hemma. Lite chockade, mycket glada.
Vecka 12 har vi hunnit till och vi börjar kunna slappna av tillräckligt för att kunna gå ut med nyheten. Vi har sett en liten sprattlande bebis på ultraljud så den finns där, gror inuti mig och gör mig väldigt, väldigt illamående och trött. Kan inte minnas att jag mådde så här dåligt när jag väntade Hugo men då kunde jag ju bara ligga och slappa mest hela tiden. Nu har jag ju lilla Hugo att ta hand om med. En liten vilding som håller på att lära sig krypa och försöker ställa sig upp med olika resultat.

Så vi slapp vänta på Hugos lilla syskon allt för länge, alla år av barnlöshet börjar kännas långt borta nu. Det tog oss några år längre än vi hade tänkt men äntligen börjar vi likna en liten familj.

9 månader utanför!

Japp, det är just vad han har varit. Vår lilla buse. Just nu går han omkring i gåstolen och skjuter babygymmet framför sig, det är himlans kul. Han kan hålla på så i flera timmar, skjuta det framför sig, dra det efter sig eller slänga det hit och dit.
Detta när han inte river ner dukar och kuddar och allt annat han kommer åt. Idag höll han på att få en brödrost i huvudet. Man barnsäkrar här och man barnsäkrar där men det är ju alltid något man missar. Har plockat, rensat och flyttat undan allt jag kunde tänka mig att han skulle komma åt men missade ändå en jäklans liten nyckel i linneskåpet. Den lyckades han pilla ur och började gnaga på.
Var eviga dag hittar han något som man har missat, det är som om han har någonslags radar som letar upp allt han inte får ha..

Tiden går så fort. Man hänger inte riktigt med i svängarna. Känns som igår han lades på mitt bröst av barnmorskan som "fångade" honom när han föddes. Han tittade upp på mig med pigga och nyfikna ögon. Undrar vad han tänkte då..

Jag vet att allt jag tänkte var att det var just det ögonblicket jag väntat på i hela mitt liv. Det är därför jag finns, för att han ska kunna finnas!

Nu är det oroväckande tyst i hallen, får springa ut och se vad för bus han hittar på nu!

Det här med ofrivillig syskonlöshet.

När jag berättar för någon om att vi har varit ofrivilligt barnlösa känns det nästan som om folk tror att jag ljuger. Att jag är dum i huvudet som fortfarande klassar oss in i den kategorin nu när vi har Hugo. Som om alla de år vi kämpade för ett positivt graviditetstest bara försvinner så fort man får barn. Alla månader av besvikelse och sorg, alla negativa graviditetstest och alla tidiga missfall (4 stycken, allt från vecka 4 till vecka 8, varenda en gjorde lika ont). Allt det där finns fortfarande med en och har format våra liv till den familjen vi är idag.
 Jag har aldrig gått in djupare på det här i bloggen men ni som följer mig vet att vi kämpade i 5 år innan lilla Hugo äntligen gjorde oss sällskap. Men jag har vetat sen jag var 14 att jag förmodligen aldrig kommer kunna bli gravid på naturlig väg eftersom jag har inaktiva äggledare. Inget fel på livmodern eller så, jag har bara inga ägg och således inte heller någon mens. Under mina tonår gjorde jag många undersökningar och undersökningsoperationer, åt olika piller för att stimulera fram mensen   Men inget fungerade värst bra. Jag fann tillslut ro i tanken att adoptera i framtiden.
När jag träffade min man så kände jag kanske på mig att det var han jag skulle spendera resten av livet med för detta var det första jag berättade för honom innan jag lät vårt förhållande bli seriöst. Vi bestämde oss för att inte skydda oss, vi var redo båda två för att bli föräldrar och hände det så hände det.
Några år senare hade det fortfarande inte hänt.
Vi var 25 år när vi kontaktade fertilitetskliniken och hamnade i den snurran. Tester, spolningar, hormoner, allt möjligt som inte fungerade. Många år av förhoppningar och förtvivlan innan vi på naturlig väg fick vår lilla Hugo.

När vi trodde att allt var över insåg vi att detta bara var början. När Hugo bara var 2 månader gammal insåg vi att vi ville ha en stor familj och på min mans bevåg började vi syskonverkstaden direkt!
Det var nu vi insåg det här med att även om vi har Hugo, vårt lilla mirakel. Han som betyder allt för oss, så är vi fortfarande ofrivilligt barnlösa.
Det dröjde inte länge innan vi mirakulöst hade ett plus på stickan, vi kunde knappt tro att det var sant. Lagom till Hugo skulle fylla 1 år skulle han bli storebror! Det kändes nästan för bra för att vara sant och så var det.
Lyckan var totalt men kort och några veckor senare kom blödningen.
Det var svårt att sörja, när jag satt i soffan bredvid en bubblande glad Hugo. Klockan var 6 på morgonen och i handen höll jag ett digitalt graviditetstest, Jag kunde knappt andas när jag satt där och stirrade på dem blinkande symbolen som indikerade att testet hade fungerat. Sen blinkade det till - ej gravid.  Hugos lilla syskon var borta.

Det blir inte mycket till sorjeperiod när man har en liten bebis. Jag grät en skvätt men när jag såg Hugos bekymrade ansiktsuttryck försökte jag vara glad, för hans skull.
Men det är svårt, helt plötsligt sörjde jag inte bara för mig själv och min man utanför Hugos skull med. Det var inte bara jag som förlorade något, Hugo hade förlorat sitt framtida syskon.

Något kändes fel, efter blödningen fick jag aldrig någon ägglossning eller mens. Jag kontaktade min fertilitetsklinik igen och fick en tid för undersökning. Mina farhågor besannades, mina äggstockar hade slutat fungera igen. Samma dom som jag fick under mitt första besök där, det kändes som om jag hade rest tillbaka i tiden.  Jag väntade på att få höra "men ni har ju Hugo" men min gynekolog har varit med länge så han såg med en gång vilken sorg det var för mig.
På spårvagnen på väg hem sköljdes allt över mig igen, alla dessa år av kämpan, negativa graviditetstest, hormonbehandlingar, hoppet.... Förtvivlan..

Varför jag skriver det här, om sekondär barnlöshet som det egentligen är. Är för att jag vet att vi inte är ensamma där ute. Hugo är inte det enda barnet som väntar på sin lillasyster eller lillebror.
Däremot så tror jag alla som lider av sekondär barnlöshet känner samma sak och det är att omgivningen inte förstår sorgen, i vissa fall inte ens tillåter oss att sörja.
Ja, vi har Hugo. Han är hela vårt liv, vi har kämpat för honom.
För hans leende och skratt, för hans tårar gråt. För hans tand som håller oss vakna på natten och för hans lilla virvel mitt i hårfästet.
Nu finns han här, vårt barn, vår skatt men det betyder inte för en sekund att sorgen efter hans syskon inte finns.
Hans syskon som skulle ha samma leende och skratt och kanske till och med samma lilla virvel i hårfästet..

Ljuvliga Pinuppor

Ja, som ni märker är det fortfarande vinter-torka i bloggen. Jag lever mitt liv på facebook i stället och där har jag ställt till med grejer ska ni veta. Eller ja, ställt till och ställt till. Jag startade en sida som heter Ljuvliga Pinuppor, tanken är att göra en pinupp-kalender med kurviga kvinnor och försöka skrapa ihop en liten slant till välgörenhet.
Jag drog med mig några vänner i projektet och så startade vi sidan lite på skoj. Men oj vilken resons vi fick! Många som gillar sidan och tjejer som mailar oss och vill ställa upp som modeller eller bara berätta att de gillar oss och det vi gör!
Eftersom vi gör det för välgörenhet så söker vi sponsorer med och vi har redan fått vår första sponsor. Helt galet! Och då har vi knappt börjat än!

Idag hade jag och Jana, som är vår söta fotograf, en liten provfotografering. Jag ville ha godis och färg och det fick jag! Bjuder på en bild som vi tog när min make gick på toaletten och stackars Hugo blev förvisad till sin tokiga mamma. Han är van, stackarn.

Gå in på facebook och gilla oss NU! Vi behöver all hjälp vi kan få för att sprida vårt budskap, att man inte behöver vara ideal smal eller snygg för att våga, vilja och kunna trivas med sin kropp, preci som man är!

https://www.facebook.com/ljuvligapinuppor

Kattskatt

Hemma hos oss är det kaos, precis som vanlig med andra ord. Jag rensar och rensar, plockar, städar diskar och putsar men hur mycket jag än försöker så är här alltid kaos. Det är nog bara att inse att det alltid kommer råda ständig röra hos oss.
Har lyckats städa bort lite prydnadssaker som var i "Hugo-höjd" i alla fall, alltid nåt. Däremot växer hans armar snabbare än jag hinner möblera sakerna här hemma så det är ju alltid något som behövs städas undan. Dessutom är ju allt en leksak i ögonen på ett 8 månaders litet monster. Han röjer runt här hemma med mina kläder, tidningar och allt annat han kommer åt. Sen tjuter han av glädje och viftar runt på sitt byte.

När jag var och hälsade på mina vänner i Kungsbacka fick jag en försenad 30 års present. Dessa fina katter som de hade fyndat på second hand. Älskar dem! Och det är så himla kul att få presenter som är köpta på second hand med.
Nu ska jag bara hitta en säker plats i hemmet för dessa sötnosar med, lättare sagt än gjort.

Stoltaste mamman i stan!

Hugo fyller 8 månader om ca 1 vecka. Hela dagarna är fulla av ljud från honom. Den senaste av hans favoritljud har varit "mamamamamama". Jag har tolkat det som joller och ljud bara, han har aldrig liksom sagt det till mig eller så, bara rent allmänt härjat omkring och provat nya ljud.
I morse gjorde han det igen, han satt i sin stol i köket medan jag gjorde frukost. Nu tittade han på mig och sa "mamamamamamama". Jag frågade honom, "är det mamma du säger?" Men då blev han tyst.

Dagen spenderade vi hos våra vänner i Kungsbacka. Deras dotter är strax över året. Det som hon säger mest är "mjau", hon tror att hon är en katt. "Kan du säga mamma?" Pluffs - ut med nappen, "Mjau!"
Barn är allt bra roliga.

Väl hemma igen så var Hugo allt bra trött. Efter att ha lekt hela dagen, åkt tåg och ätit korv för första gången så trodde jag han skulle somna direkt när vi kom hem. Men nej, efter lite mat fick han ny energi och gjorde några varv med gåstolen.
Sen ställde han sig mitt på golvet och tryckte allt vad han orkade. Han blev helt röd i ansiktet och så världens brak i blöjan.
Han fick en helt uppgiven syn och snyftade fram "Mamma!"

2014 och så..

2014 är här, känns som ett konstigt år. Vi har inte alls längtat efter 2014 på samma sätt som vi längtade till 2013. Men ändå är det nya året här.
Hugo bryr sig inte så mycket. För honom är varje dag lika härlig. Äta, skita, sova, leka. Dag ut och dag in, vad härligt det är att vara bebis, utan några som helst bekymmer i världen. Fast nu ljuger jag nog, Hugo har börjat krypa nu, men han är inte så duktig på att krypa framåt. Bakåt däremot går det i en rasande fart så det händer lite då och då att jag får dra fram honom under soffan.
Katterna fattar ingenting, va i helskotta, ska han börja röra på sig och skit med? De som precis hade vant sig vid att han alltid fanns där, nu ska man helt plötsligt behöva gömma sig för det gapande eländet med.. Fast Börje längtar nog lite i smyg. Han älskar att leka med barn.
Vi har gjort i ordning Hugos rum till katterna nu så de har en liten bebisfri oas att dra sig undan till när de känner för det. Fast de är så sociala så där inne hänger de nästan aldrig ändå.
Kanske lika bra för snart börjar han väl gå och då kommer de inte få ha det rummet i fred. Det är typ världens mysigaste barnrum så förhoppningsvis kommer Hugo älska att leka där inne.