Den lilla familjen.

Det är många som har läst mitt inlägg om sekondär barnlöshet. Och några kanske har märkt att det varit lite ovanligt tyst på bloggen det senaste. Jag har inte ens haft tid på att klaga på att jag inte har tid på att blogga. Har inte ens tid att klaga.
I alla fall, jag hann knappt publicera inlägget om sekondär barnlöshet innan vi fick det här fina beskedet här hemma. Lite chockade, mycket glada.
Vecka 12 har vi hunnit till och vi börjar kunna slappna av tillräckligt för att kunna gå ut med nyheten. Vi har sett en liten sprattlande bebis på ultraljud så den finns där, gror inuti mig och gör mig väldigt, väldigt illamående och trött. Kan inte minnas att jag mådde så här dåligt när jag väntade Hugo men då kunde jag ju bara ligga och slappa mest hela tiden. Nu har jag ju lilla Hugo att ta hand om med. En liten vilding som håller på att lära sig krypa och försöker ställa sig upp med olika resultat.

Så vi slapp vänta på Hugos lilla syskon allt för länge, alla år av barnlöshet börjar kännas långt borta nu. Det tog oss några år längre än vi hade tänkt men äntligen börjar vi likna en liten familj.