När jag berättar för någon om att vi har varit ofrivilligt barnlösa känns det nästan som om folk tror att jag ljuger. Att jag är dum i huvudet som fortfarande klassar oss in i den kategorin nu när vi har Hugo. Som om alla de år vi kämpade för ett positivt graviditetstest bara försvinner så fort man får barn. Alla månader av besvikelse och sorg, alla negativa graviditetstest och alla tidiga missfall (4 stycken, allt från vecka 4 till vecka 8, varenda en gjorde lika ont). Allt det där finns fortfarande med en och har format våra liv till den familjen vi är idag.
Jag har aldrig gått in djupare på det här i bloggen men ni som följer mig vet att vi kämpade i 5 år innan lilla Hugo äntligen gjorde oss sällskap. Men jag har vetat sen jag var 14 att jag förmodligen aldrig kommer kunna bli gravid på naturlig väg eftersom jag har inaktiva äggledare. Inget fel på livmodern eller så, jag har bara inga ägg och således inte heller någon mens. Under mina tonår gjorde jag många undersökningar och undersökningsoperationer, åt olika piller för att stimulera fram mensen Men inget fungerade värst bra. Jag fann tillslut ro i tanken att adoptera i framtiden.
När jag träffade min man så kände jag kanske på mig att det var han jag skulle spendera resten av livet med för detta var det första jag berättade för honom innan jag lät vårt förhållande bli seriöst. Vi bestämde oss för att inte skydda oss, vi var redo båda två för att bli föräldrar och hände det så hände det.
Några år senare hade det fortfarande inte hänt.
Vi var 25 år när vi kontaktade fertilitetskliniken och hamnade i den snurran. Tester, spolningar, hormoner, allt möjligt som inte fungerade. Många år av förhoppningar och förtvivlan innan vi på naturlig väg fick vår lilla Hugo.
När vi trodde att allt var över insåg vi att detta bara var början. När Hugo bara var 2 månader gammal insåg vi att vi ville ha en stor familj och på min mans bevåg började vi syskonverkstaden direkt!
Det var nu vi insåg det här med att även om vi har Hugo, vårt lilla mirakel. Han som betyder allt för oss, så är vi fortfarande ofrivilligt barnlösa.
Det dröjde inte länge innan vi mirakulöst hade ett plus på stickan, vi kunde knappt tro att det var sant. Lagom till Hugo skulle fylla 1 år skulle han bli storebror! Det kändes nästan för bra för att vara sant och så var det.
Lyckan var totalt men kort och några veckor senare kom blödningen.
Det var svårt att sörja, när jag satt i soffan bredvid en bubblande glad Hugo. Klockan var 6 på morgonen och i handen höll jag ett digitalt graviditetstest, Jag kunde knappt andas när jag satt där och stirrade på dem blinkande symbolen som indikerade att testet hade fungerat. Sen blinkade det till - ej gravid. Hugos lilla syskon var borta.
Det blir inte mycket till sorjeperiod när man har en liten bebis. Jag grät en skvätt men när jag såg Hugos bekymrade ansiktsuttryck försökte jag vara glad, för hans skull.
Men det är svårt, helt plötsligt sörjde jag inte bara för mig själv och min man utanför Hugos skull med. Det var inte bara jag som förlorade något, Hugo hade förlorat sitt framtida syskon.
Något kändes fel, efter blödningen fick jag aldrig någon ägglossning eller mens. Jag kontaktade min fertilitetsklinik igen och fick en tid för undersökning. Mina farhågor besannades, mina äggstockar hade slutat fungera igen. Samma dom som jag fick under mitt första besök där, det kändes som om jag hade rest tillbaka i tiden. Jag väntade på att få höra "men ni har ju Hugo" men min gynekolog har varit med länge så han såg med en gång vilken sorg det var för mig.
På spårvagnen på väg hem sköljdes allt över mig igen, alla dessa år av kämpan, negativa graviditetstest, hormonbehandlingar, hoppet.... Förtvivlan..
Varför jag skriver det här, om sekondär barnlöshet som det egentligen är. Är för att jag vet att vi inte är ensamma där ute. Hugo är inte det enda barnet som väntar på sin lillasyster eller lillebror.
Däremot så tror jag alla som lider av sekondär barnlöshet känner samma sak och det är att omgivningen inte förstår sorgen, i vissa fall inte ens tillåter oss att sörja.
Ja, vi har Hugo. Han är hela vårt liv, vi har kämpat för honom.
För hans leende och skratt, för hans tårar gråt. För hans tand som håller oss vakna på natten och för hans lilla virvel mitt i hårfästet.
Nu finns han här, vårt barn, vår skatt men det betyder inte för en sekund att sorgen efter hans syskon inte finns.
Hans syskon som skulle ha samma leende och skratt och kanske till och med samma lilla virvel i hårfästet..
Var eviga dag hittar han något som man har missat, det är som om han har någonslags radar som letar upp allt han inte får ha..
