Det känns iofs som om jag har sagt det i flera veckor men nu menar jag det.
Höll på att få en chock själv här om dagen när jag upptäckte hur stor magen har blivit. Stod nämligen vid spegeln och speglade mig framifrån och tyckte att jag mer eller mindre såg ut som vanligt och sen när jag vände mig om så -kapaoooww- var det en stor jävla mage där. Var kom den i från liksom?
Daniel tycker dock, om man bortser från magen att jag har gått ner i vikt och oroar sig för mig. Varje dag så påpekar han hur smal jag ser ut i ansiktet och över axlarna. Han oroar sig i onödan kan jag säga för jag ha inte gått ner ett dugg. Jag har inte gått upp ett dugg heller. Fastän det känns som om jag inte gör något annat än äter och sover.
Min Barnmorska är helnöjd med att jag inte går upp något så det känns bra. Alla mina tester har ju hittills sett kanon ut så det är inte mer än min övervikt de har att klaga på och varje gång de nämner det så måste jag påpeka för dem att jag Faktiskt har gått ner 32 kg innan jag blev gravid, som en liten trotsig 3 åring "Jag har faktiskt blablabla".
Jag har dock börjat få lite ont i mina leder, antar att det är foglossning som man har hört så mycket om. Att gå i backar och trappor har blivit en ordentlig utmaning för att inte tala om utmaningen jag står inför varje kväll, att hitta en skön position att sova i. Som tur var har jag min gigantiska gravidkudde som är helt underbar! Kommer aldrig att sova utan den! Utöver det har jag en mindre amningskudde, en stor kudde samt 3 stycken vanliga kuddar. Så jag bygger mig ett litet fort under mitt täcke varje natt.
Det fungerar oftast, igår vaknade jag helt utan smärta och fick då för mig att jag skulle gå på en långpromenad, varför fungerar hjärnan så? Halvvägs på väg hem fick jag kramp i sidan och det kändes på riktigt som om mina ben skulle trilla av. Blev liggandes med en kudde i svanken resten av kvällen.
- Nä, men vet ni? Idag mår jag bättre så då har jag sprungit upp och ner för trapporna till källarförrådet för att stuva undan lite grejer. Att jag inte lär mig.... Några vändor där nere senare sitter jag i soffan och kan knappt andas varpå min fina make säger "du har ju fan sämre kondis än mig". Då tyckte jag att han skulle prova att springa i trappor med en bebis i magen och ben som håller på och trillar av.
Och jag bara klagar och klagar. Minns hur mycket jag avskydde de gravida kvinnorna som klagade på allt när vi försökte. I 4 år sa jag till mig själv (och till maken också för den delen) att om den dagen kommer då jag får uppleva något så fantastisk som att vara gravid så ska jag inte klaga en sekund!
Här är man nu, med magen i vädret och tycker att det enda som är roligt med att vara gravid är när man känner lilla knyttet buffa omkring därinne. Det är helt magiskt, i övrigt längtar jag bara till Maj.
Nä, nu har jag vilat mig och fått lite nya krafter. Ska städa lite och sedan ta tag i något av mina sy-projekt som jag knåpar på. Har en liten fin lista på saker som ska sys, helst innan Knyttet tittar ut!
- En skötväska
- Sängkläder till vagn
- Enklare sängkläder till vaggan (som han bara kommer använda ibland)
- Sängkläder till Spjällsängen
- En rolig mobil till vagn och spjällsäng
- En filt till vagnen
- Plastad skydd till alla ovanstående samt till vår säng ifall en olycka skulle ske där
- Nya gardiner med sagotema till Knyttets rum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar