Vink-vink

Nu blir det ännu mer gravidbloggande, kom ju på att jag har en liten bild på Hugos syskon som jag inte har visat.

Där ligger det lilla livet och vinkar glatt ut till oss andra. Fick bilder på hela bebisen med men tycker denna är så söt där den ligger och vinkar.  Bilden är tagen i vecka 13 då vi gjorde ett kub-test. Här i Göteborg erbjuds man kub-test om man är över 35 år men vi valde att betsla för ett test. Det gjorde vi för Hugos skull, han är så liten att det skulle kännas fel och orättvist mot honom att sätta ett barn med extra behov till världen. Så sa vi i alla fall men frågan är om vi ens skulle kunna ta beslutet att ta bort ett barn.. I vilket fall som helst så fick vi mycket positiva resultat på testet så vi slipper fundera över det.  Nu är det bara att vänta och vänta och vänta, känns som en evighet till hösten.  

Om några veckor är det rutinultraljud dock, 

Min nya gravidblogg... Eller gamla..

Det kommer bli ganska mycket gravidsnack och bebisar i min blogg ett tag har jag en känsla av. Det är liksom det enda som får plats i mitt huvud. Varje dag vaknar jag med Hugos leende mitt emot mig. Han sover hela natten i sin egen säng och när han vaknar ligger han och jollrar lite för sig själv och så fort han märker att jag är vaken sträcker han ut sin lilla hand för att dra mig i näsan. Vet inte varför han ska hålla på att dra mig i näsan, antar att det har något med trygghet att göra, att röra mitt ansikte, näsan råkar bara vara där först. Sen är det jag och Hugo hel dagen tills han som ar på kvällen. Det brukar vara allt mellan 19.00 - 21.30. Han har inga fasta sovtider utan ibland kan han sova 3 timmar på dagen och så vill han vara vaken längre på kvällen. Vi lägger honom när han är trött helt enkelt och vi har mer eller mindre aldrig några svår läggningar. Han äter lite välling, snurrar runt i sängen, spottar ut nappen och somnar. Det fungerar för oss och så länge det fungerar kommer vi fortsätta med det helt enkelt. 

Antar att våra sovrutiner kommer ändras ganska dramatiskt när bebisen i magen kommer ut. Vi får väl se vad det är för någon och vad den lilla människan vill.  Sitter och kollar på hur vi ska göra med sovmöjligheterna. I början kommer bebisen sova i ett babynest mellan mig och maken. Hugo sov mellan oss i ca 2 månader sen sov han i sin egen säng. Problemet är bara att vi har inte plats med två spjälsängar i vårt sovrum.  Funderar på en såndär säng som sitter fast på vår säng, satt och googlade lite och hittade dessa fantastiska skapelserna.  Om man har ca 20 000kr över kan man ju lägga dem på dessa vaggorna. Har man i stället som vi, en budget på typ 200kr så är det blocket som gäller.  

Letar förbrilt efter en snygg syskonvagn med men det är en helt annan historia.

 Bjuder  en lite Hugo bild med, att sitta i bumbostol var ett litet äventyr det med..

Den lilla familjen.

Det är många som har läst mitt inlägg om sekondär barnlöshet. Och några kanske har märkt att det varit lite ovanligt tyst på bloggen det senaste. Jag har inte ens haft tid på att klaga på att jag inte har tid på att blogga. Har inte ens tid att klaga.
I alla fall, jag hann knappt publicera inlägget om sekondär barnlöshet innan vi fick det här fina beskedet här hemma. Lite chockade, mycket glada.
Vecka 12 har vi hunnit till och vi börjar kunna slappna av tillräckligt för att kunna gå ut med nyheten. Vi har sett en liten sprattlande bebis på ultraljud så den finns där, gror inuti mig och gör mig väldigt, väldigt illamående och trött. Kan inte minnas att jag mådde så här dåligt när jag väntade Hugo men då kunde jag ju bara ligga och slappa mest hela tiden. Nu har jag ju lilla Hugo att ta hand om med. En liten vilding som håller på att lära sig krypa och försöker ställa sig upp med olika resultat.

Så vi slapp vänta på Hugos lilla syskon allt för länge, alla år av barnlöshet börjar kännas långt borta nu. Det tog oss några år längre än vi hade tänkt men äntligen börjar vi likna en liten familj.